Kursk – Allt om ubåtsolyckan

Den 12 augusti 2000 sjönk den ryska ubåten Kursk till botten av det norra ishavet. Vad som följde därefter har beskrivits som ett totalt misslyckande av den ryska staten såväl politiskt som militärt, vilket resulterade i att alla besättningsmän ombord på ubåten avled.

I efterhand har Ryssland, och främst nationens långvarige president Vladimir Putin, kritiserats kraftigt för insatsen under förlisningen. I den här artikeln skall vi diskutera vad som ledde till att Kursk sjönk, händelseförloppet och försöken att rädda dess besättning samt det politiska spelet bakom kulisserna.

Kursk Ubåt-olyckan – Historien bakom tragedin

Ubåten bar offentligt namnet K-141 Kursk. Den var av Antey-modellen, och drevs bland annat av en kärnkraftsreaktor. Tungt bestyckad med torpeder, var Kursk ämnad för strid. Det var dessa torpeder som i slutändan skulle resultera i att Kursk samt dess besättning förliste, och världens hittills största ubåtsolycka inträffade.

Kursk lämnade sin hemmahamn i Murmansk med en besättning på 118 män någon gång i början av augusti 2000 för att delta i en militärexercis till havs. Tids nog så anslöt sig ubåten till en större flotta på cirka 30 skepp, vars kurs ledde ut mot det Norra Ishavet. Väl där inleddes de övningar som planerats, och allt tycktes till en början gå väl.

Explosion

Cirka halv nio på morgonen den 12 augusti europeisk tid inträffade den första olyckan. En enorm explosion kunde höras av de närliggande ryska skeppen. Smällen registrerades även av en seismisk mätare belägen i Norge. Knappt två minuter efter den första incidenten, inträffade även en andra, den här gången än mer våldsam explosion.

Det var Kursk som hade drabbats ett katastrofalt missöde.

Enligt de rapporter och studier av händelsen som sammanfattades långt senare, har det fastslagits att orsaken till explosionerna var de torpeder som Kursk var bestyckad med. Dessa är målsökande torpeder av modellen 65-76. En av komponenterna som gör upp 65-76 är det mycket explosiva ämnet väteperoxid.

Det tros att en läcka i en av 65-76 torpederna iscensatte en brand, som tids nog antände resten av vapenförrådet. Detta orsakade den andra mer kraftigare smällen, och sände Kursk ner till havets botten.

Hur många dog i K-141 Kursk ubåt-olyckan?

Av den fulla besättning på 118 man som lämnat det ryska fastlandet i augusti 2000 fanns inte en enda överlevare. Detta konstaterades av norska och brittiska dykare, som sju dagar efter förlisningen var de första att lyckas få tillgång till Kursk inre. De bekräftade vad som först fruktats. Alla officerare som sjömän hade avlidit.

Det var dock ingen snabb död för 23 av dem. Efter att Kursk väl lagt sig till vila på det Norra Ishavets botten, lyckades den delen av besättningen som överlevt explosionerna säkra ubåtens olika avdelningar. På så vis förhindrade de att vatten trängde in i deras avdelning vilken var belägen i bakänden på Kursk, och en kamp mot klockan tog vid.

Räddningsförsök

Efter att Kursk sjunkit, tog det en förvånansvärd lång tid för de andra skeppen som deltog i militärexercisen att kunna lokalisera ubåten. Detta berodde på att Kursk innan övningen inleddes hade avaktiverat den boja som skickas upp till ytan under en potentiell förlisning. Därav kunde den ryska flottan först inte hitta ubåten.

När väl Kursks position blev känd, inleddes en räddningsaktion som pågick i fyra dagar. Den ryska flottan hade tillgång till speciella fartyg ämnade för att rädda ubåtsbesättningar på botten av havet. Dock var dessa av en äldre modell och förlegade. Principen med hur dessa undsättningsfartyg fungerar är ganska så enkel i teorin, men visade sig omöjligt i praktiken.

Dykarklocka

En så kallad dykarklocka skickas ner, för att sedan fästas vid den sjunkna ubåtens tornlucka. Därifrån skall ubåtsbesättningen kunna öppna luckan inifrån ubåten, och följaktligen klättra in i dykarklockan som sedan åter först till ytan. Detta repeteras fram tills alla sjömän räddats från havets botten.

Dock lyckades de som opererade dessa dykarklockor från undsättningsfartyget aldrig få fäste på Kursks torn. Ryssland vägrade även acceptera hjälp från andra nationer. Utan ett funktionellt sätt att rädda Kursks besättning, lade sig de förlista sjömännen ner på ubåtens durk och försökte andas så lugnt som möjligt för att reducera syreupptaget.

De tjugotre män som överlevde de initiala explosionerna, tros ha avlidit under de nästkommande sju timmarna som följd av ytterligare en brand och slutligen syrebrist. Dock finns det vissa som tror att ett par män var vid liv i upp till tre dagar. En katastrof utan dess like i ubåtssammanhang förvärrades av den tillsynes helt likgiltiga attityden från den ryska regeringen.

Anhöriga fick inga svar

Strax efter att Kursk sjönk nådde nyheten det ryska fastlandet. Anhöriga till de besättningsmän ombord på ubåten sökte sig till representanter för den ryska flottan. Dock fick de inga svar på vad som försiggick, av varken flottan som regeringen.

De kommande dagarna väntade skaror av anhöriga förgäves på den minsta information om vad som hänt med Kursk och dess sjömän. Ett besök från Rysslands president Vladimir Putin resulterade i inget mer än ytterligare besvikelser och ilska riktad mot regeringens ineffektivitet.

Rapporter från dagarna följande förlisningen av Kursk avslöjar bland annat att en moder till en av sjömännen ombord tvingades sövas ner. Detta efter att hennes ilska upplevdes som ”uppvigling” av de tjänstemän som närvarade under ett av informationsmötena.

Politiska spelet bakom Kursk ubåt-olyckan

Varför tillät inte Ryssland andra nationer att hjälpa till? Tidigt in i räddningsoperationen insåg den ryska flottan att de med egen kraft skulle få det mycket svårt att nå fram till Kursks besättning. Både Norge och Storbritannien hade vid det laget ställt sig till Rysslands förfogande, och erbjöd att komma till undsättning.

Dock avvisades alla dessa erbjudanden av den ryska staten. Putin hade ingen som helst lust att söka hjälp hos andra nationer. Anledningarna till detta beslutet är många. Dock finns det vissa faktorer som stor ut mer än andra till varför Ryssland betackade sig hjälp utifrån.

En fråga om image

Först och främst fruktade den ryska regeringen att de skulle framstå som svaga om de själva inte klarade av att rädda Kursks besättning. År 2000 då olyckan inträffade var det bara cirka nio år sedan som Sovjetunionen föll. Ryssland som nation kände sig tvungna att visa upp ett starkt och enat yttre för omvärlden. Att gå till sina tidigare fiender och be om hjälp kom inte på tal.

En av ursäkterna som Ryssland även tog till, var att de sade sig frukta infiltratörer i samband med en multinationell räddningsoperation. Spioner kunde med enkelhet ta sig in i landet, för att därefter få tillgång till hemliga militära och politiska dokument, sades det.

En nationell tragedi

Förlisningen av Kursk och besättningens bortgång har sedan olyckan bestått som ett skamligt ärr på Vladimir Putins regim. Det faktum att den ryske ledaren spenderade sina första dagar efter förlisningen på semester har inte gjort mycket för att bättra på bilden av hans agerande.

Folkhjärtat värker hos den ryska befolkningen närhelst Kursk-incidenten nämns. Det är en av de punkter som används för att öppet kritisera regeringen än idag. Minnet av K-141 Kursk och hennes olycksaliga sjömän lever vidare i såväl den ryska kulturen som i den politiska debatten.

Åren följande Kursks sista sjöfärd bogserades ubåten i turer till land. Där en närmre studie av det rostade vraket kunde utföras. Ett minnesmonument restes den 26 juli 2009, och utgörs av det Kursks ubåtstorn. Av de 118 besättningsmännen kunde slutligen 94 kroppar hämtas upp från havets botten. 90 av dessa identifierades, och överlämnades till deras respektive anhöriga.

Sjömanslivet har genom tiderna varit synonymt med hårt arbete, havets obarmhärtiga skönhet och en vattengrav. Att ta färd över vågorna mot väntande farhågor är seglarens öde. Männen av Kursk kan vila i gott sällskap av likasinnade själar, som genom historiens gång mött sitt livs ände i havets omfamning.